Artikeln ursprungligen publicerad 2021
Medlemmarna i Svenska Lusitanosällskapet blir fler och fler och finns idag i hela landet. Den som bor längst norrut av alla är Johanna Åkerlund i Norrbotten. Hos henne finns också sjuårige lusitanon Jijel HP. En häst som hon kärleksfullt beskriver som ”arbetsvillig, eldig, tuff, atletisk, snygg, snabb, hård, allsidig och modig”. Att en sådan karaktär ger mersmak kan man förstå. Därför utökades också hästbeståndet med treårige halvbrorsan Oxente HP. För någon vecka sedan gjorde han den långa resan från Herdade de Pineiro i Portugal till Johanna i Buddbyn. Ett miljöombyte han tar med ro.
Att Johanna fastnat för lusitanorasen tror hon delvis hänger ihop med en bok hon hade som liten. I den fanns en bild på en apelkastad grå häst, en portugisisk. Den var så otroligt vacker, som en avlägsen dröm. Själv är hon uppväxt med kallblodstravare och trav var också länge det som hon tyckte var mest givande. Ridning var inte hennes grej. Men när hon hittade WE för drygt nio år sedan så hade hon funnit en gren som stöttade det som hon tyckte var roligt med ridning.
Hon hade då ett kallblod som genast sattes i träning. Lektionerna hittade Johanna på Youtube. Hennes häst klarade alla hinder galant men hade problem med galoppen. En av de filmer hon helst använde sig av var med Joao Lynce. Genom honom lärde hon senare känna Stephanie Gicot som nu är en nära vän, men också uppfödare till hennes hästar. Men om detta visste hon förstås inget då hon först tog kontakt med Joao och frågade om han skulle vara intresserad av att komma till Boden? Visserligen, skrev hon, hade de inga fina lusitanohästar utan mest gamla travare. Det var inte information som avskräckte Joao. Så han kom, bodde hos Johanna och hennes familj och höll en mycket uppskattad kurs.
Den har sedan följts av ytterligare två och ledde också till att Johanna så småningom blev lusitanoägare. Och regelbunden Portugalresenär. För hon kände att hon ville utvecklas vidare och Joao kunde också rekommendera en häst som skulle passa just henne. Hon fick en film av valacken och det blev kärlek vid första ögonkastet. Det var Goxoki HP.
Goxoki HP var oinriden när han kom till henne i slutet av augusti, men kördes då in. När snön kom (och den kommer tidigt i Norrbotten!) var han redan inriden. I maj året därpå anordnades den första officiella WE-tävlingen i regionen och ekipaget lade beslag på en andra plats. Det var raskt marscherat, men så var han också en fantastisk häst, säger Johanna. Han var hela tiden med på noterna. Inget rubbade hans stabila psyke. Inte ens då en helikopter landade 50 meter bakom honom på den gigantiska Nolia-marknaden, där de i Norrbottens ridsportförbunds regi var med för att visa WE. En hovrande flygfarkost tyckte han inte var anledning nog att hetsa upp sig för. Han tog det med sedvanligt lugn. Men tyvärr fick hon ta bort honom, endast nio år gammal men med smärtande artros.
Så kom den då drygt fyraårige Jijel HP in i bilden. Egentligen hade Johanna träffat honom redan två år tidigare på ett av sina många besök hos Stephanie, så hon kände väl till hans kapacitet. ”Han är en jätterolig häst, som nog är allt jag drömt om”, säger Johanna. Han var insutten när han kom men det går inte att gå lika fort fram med honom som med Goxoki HP. Han är helt enkelt en annan sort, men med ett positivt jäklar anamma i sig. Orädd, vaken och samarbetsvillig. Nu är han inkörd och på god väg, kör mellan hinder och gör byten i galoppen.
Fotograf: Britt-Marie Åkerlund
Nye Oxante HP är lite som en mix av de två andra. Han har samma pappa som Goxoki HP och samma mamma som Jijel HP. Han verkar vara en individ som med självförtroende och nyfikenhet tar sig an världen. Jijel HP tyckte dock först, på storebröders ibland svartsjuka vis, att nytillskottet fick överdrivet mycket uppmärksamhet. ”Mammigheten” kunde dock klinga av när han förstod att Oxante HP inte är en rival. Däremot en rolig kompis att busa med i hagen.
När Johanna köpte Goxoki HP var han den första lusitanon i Boden. Numera finns där några till och också på andra platser i länet, exempelvis i Piteå. Men längre norrut än i hennes egen by tror hon inte att det finns, än. Med hennes energi och entusiasm kan hon säkert inspirera andra att köpa just en lusitano. Att det är ett bra val av häst är hennes egna bevis på. Själv säger hon att hon känner en stor tacksamhet både mot Joao Lynce och Stephanie Gicot. Joao för att det var han som fick henne att upptäcka WE och därmed också lusitanorasen. Stephanie för att hon blivit en så kär vän, ”nästan som en extramamma”. Plus förstås för att hon fött upp tre älskade valacker. Alla lika drömlika som hästen i boken Johanna läste i som barn.
Agneta Danielsson
Comments