För konstnären Sabine Marciniak i Golega är lusitanon det självklara motivet. I sina målningar förmedlar hon rasens skönhet, styrka och smidighet. Samtidigt anser hon att det mest centrala i hennes bilder är relationen mellan ryttaren och hästen. Men den första linje hon drar i målningarna är alltid en konvex huvudprofil av hästen.
Sabine är egentligen utbildad modedesigner och det var i den rollen hon först kom till Portugal. Hennes uppdrag var att ta fram kläder och dekor för en teaterturné, men när hennes arbete var avslutat valde hon att stanna ett tag i landet för att åka runt, lära sig språket och se uppvisningar med lusitanohästar. Hon hade redan tidigare hört talas om rasen och var väldigt nyfiken på hela tjurfäktningskulturen. Den fascinerade henne oerhört och väl tillbaka i sin hemstad Berlin började hon måla det hon sett på arenorna.
Trots att hon målat hästar sedan barndomen försökte hon under en period hålla en distans till dem. Hon såg en risk i att hästar så lätt placeras i någon sorts romantisk kitsch. Men med erfarenheterna från ridandet i tjurfäktningsarenorna och i working equitation väcktes både lusten och modet att prova sitt konstnärskap också på hästar.
Teresa Schoenborn från Casa Cadaval såg hennes målningar och visade dem för organisatörerna av feiran i Golega. Så kom det sig att en av hennes målningar valdes som affisch för evenemanget 1999. Så kom det sig också att Sabine lämnade Tyskland, även om hon då inte var medveten om vilka förändringar som väntade. Den utställning hon skulle ha i samband med feiran behövde förberedas och därför åkte hon ner för att några månader innan vara på plats. Under den tiden började hon också rida i stort sett varje dag på ett ridcenter som drevs av tjurfäktningsdynastin Ribeiro Telles.
Ridning var inte något nytt för Sabine, även om hon tidigare inte ridit lusitano. Sin ryttarkarriär startade hon redan som sjuåring och familjen hade islandshästar som hon red, parallellt med att hon förkovrade sig i dressyr på varmblod. Det hon förvånade sig över var hur kompatibel hennes ridning var till portugisernas stil. Även i stallet i Almeirim var man nöjd med det man såg och efter feiran blev hon tillfrågad om hon skulle vilja stanna hos dem för att ingå i den grupp som red deras unghästar. Det ville hon gärna.
I fyra år stannade hon på gården, en period som hon beskriver som ”ett underbart äventyr som bara hände”. Efter hand utvidgades hennes uppgifter. Redan från början var hon ombedd att hjälpa till att marknadsföra ridkurserna utomlands och hon hjälpte också till under lektionerna med att översätta instruktionerna. Men efter hand började fler och fler av gästerna att be om lektioner av översättaren själv och på så vis engagerades hon även som ridlärare. Under flera år delade hon sin tid mellan att ge lektioner och att utveckla sitt målande.
Sabine säger att hon kommer ihåg många elever, som trots stor talang och mångårig ridvana, aldrig upplevt ”reitgefuehl” innan de fick möjligheten att prova lusitanohästen. Att hjälpa till att förmedla den känslan är en av anledningarna till att hon älskar sitt jobb som ridinstruktör.
De senaste tretton åren har hon dock i stort sett koncentrerat sig på målandet. En snabb sökning på internet säger att hon förmodligen är en av få, om inte den enda som är specialiserad på lusitanohästar och den kultur de ingår i. Med sin bakgrund inom modevärlden uppskattar hon ryttarnas vackra dräkter och utrustning, men också att hästen genom årtusenden avlats för strid. ”Lusitanohästar har sex appeal”, slår Sabine fast.
Dessa hästar och deras ryttare avbildar hon i de mest skiftande tekniker. Pastellkrita, akryl och tusch är bara några exempel. Det gemensamma är kraften, följsamheten och samspelet, förmedlat med stor kärlek till hästen.
Agneta Danielsson
Comments