I samband med Svenska Lusitanosällskapets årsmöte den 19 mars så höll uppfödare Pedro Sousa Viera ett digitalt föredrag om lusitanohästens framväxt och utveckling i Europa, från uppfödning till träning. Föreningens ordförande Ylva Hagander sammanfattar här hans uppskattade redogörelse, för de som inte hade möjlighet att närvara på mötet.
Gården Coudelaria Pedro Sousa Vieira ligger i Arronches nära Estoril och spanska gränsen. Där har Pedro varit uppfödare tillsammans med sin far sedan 1966. Han har dock numera helt tagit över avelsarbetet på gården, men samråder fortfarande med sin nu över 90 år gamla pappa.
Pedro börjar med att berätta om rasens historia; som stridshäst, i tjurfäktning och i arbete på fälten. Lusitanon var ett arbetsredskap, där det krävdes att den var snabb, modig, smidig och framför allt samarbetsvillig.
Han kommer under föredraget ofta in på att det är så viktigt att man kommer nära hästen, att den har ett gott lynne. Det kan han framför allt se på hästens ögon - det skall vara goda tillitsfulla ögon, det är grunden till en bra individ. Han är ute på fälten hos sina ston varje dag; tidiga morgnar, mitt på dagen och på kvällar och nätter. Han pratar med dem, tittar till dem och fölen eller när de ska föla.
Detta kan han numera göra då han bor på gården. Tidigare drev han en antikvitetsaffär i Lissabon och bodde i Caiscais och var mest på gården under helger. Han tycker att han kommit hästarna mycket närmare och gjort mer framsteg i sin avel sedan han flyttade ut på gården på heltid.
Till skillnad från många uppfödare följer han sina föl från dag 1. Han pratar med dem, och umgås som sagt med fölen och stona minst tre gånger per dygn under deras tid på fälten. Fölen bygger på så vis upp en relation med tillit till människan. Ett sto som inte vill låta honom komma nära och inte litar på honom tror han inte blir en bra mamma, för hennes attityd kommer påverka hennes avkomma. Därmed menar han att stoet är mycket viktigare i aveln än hingsten, även om avkomman givetvis är genetiskt 50% av de båda. Den genetiska skillnaden kan ju trots miljö och uppfostran göra två helt olika individer av två helsyskon Den genetiska uppsättningen i varje individ kan vi inte styra.
När man väljer hingst till sitt sto, menar Pedro att man inte skall välja en hingst som är ”olik” stoet, utan exteriört så lik som möjligt. Båda ska givetvis ha en bra ”lusitano-exteriör”. Både mamman och pappan ska ha ett gott lynne, god samarbetsvilja och visa en bra skritt. Skritten hänger ofta ihop med anlaget för galopp. De flesta hästar som har en bra skritt har också bra galopp. Kan hästen skritta avspänt så har den också ett gott lynne och arbetar med tillit för ryttaren. Traven menar han är en gångart som du kan arbeta med och den finns hos alla. Samlingen som vår ras har lätt för gör att du kan arbeta med det, med samling mot skolorna. Kontentan är att en individ med dålig skritt inte är ett lämpligt avelsdjur.
Pedro berättar vidare att de av tradition alltid vänjer av fölen vid 6 månaders ålder (Ylvas kommentar: studier visar att det är bäst att vänja av fölen runt 8–9 månaders ålder) Det blir givetvis traumatiskt för både stona och fölungarna, men stona brukar lugna ner sig ganska fort ute på fälten då de ofta är dräktiga och fogar sig i naturens gång. Fölen tas in på stall och är upprörda och ängsliga så därför är han hos dem varje timme dygnet runt i början. Han pratar med dem. stryker dem, matar och pysslar med dem, tills de lugnar ner sig och litar på honom. De känner ju honom också sedan tiden på fälten, så till slut ser de honom som ”räddaren”.
Så börjar han bygga upp en relation med dem; han klipper dem, mäter dem, sätter på grimma, longerar dem först i grupp i ridhus eller paddock – sedan enskilt- springer med dem för hand osv. Han leker med dem uti hagen och då får de spralla och busa. När han longerar eller går med dem så skall det vara disciplin - snällt men bestämt. ”Lek är lek ” och ”arbete är arbete”.
Han ger dem tid till lek men de ska också, på ett tillitsfullt sätt, förstå när det är allvar. Under detta arbete, som pågår cirka sex månader, är de uppstallade men därefter släpps de ut på fälten igen. På fälten ska de leka och bygga upp sig och bli starka individer. De fodras om så behövs och tas in för avmaskning mätning etcetera med jämna mellanrum. Så fortgår arbetet tills de är tre år gamla.
Vid tre års ålder börjar ”skolan” på allvar. Då ska de stå på stall, borstas, badas, kratsas, bli uppbundna och lära sig vänta mm. Sadlas och tränsas. De arbetar från marken med dem och gör ”allt” utom att sitta upp på hästen. Hästen skall bli stark och den växer ju oftast också när den börjar arbetas. Lusitanon växer långsamt såsom många ursprungsraser, så före fyra års ålder inget uppsuttet arbete som kan belasta hästen, menar Pedro. Detta till skillnad mot många uppfödare som vill ha en ”snabb” tillväxt och tämjer hästen redan från tre års ålder även med uppsuttet arbete. För att ha ”klara” hästar vid fyra års ålder.
Pedro påpekar ett flertal gånger hur viktigt det är att man byggt upp ett förtroende mellan häst och människa (gott ledarskap) där hästen litar helt på sin ”människa”. Behandlar du hästen väl så möter han dig med förtroende och tillit.
Han berättar också att av tradition fick hästarna klara sig själva ute på fälten fram till i början på 1900-talet. Man fodrade inte utan kanske tittade till dem då och då. Tyvärr förekommer det än hos vissa uppfödare där man kanske tittar till hästarna någon gång per vecka.
Men utvecklingen har gjort att man har insett hästarnas värde från arbetsredskap till ”sport och fritidshäst ” Så uppfödarna tar nu bättre hand om sina hästar och fodrar dem vid behov. Detta har ju då också gjort att lusitanon blivit lite högre i mankhöjd, den är förhållandevis ännu en liten häst jämfört med till exempel våra halvblod. Pedro menar att både människor och hästar blir större för varje generation då förhållanden också blir bättre - det är den naturliga utvecklingen. Han framhåller ändå att han inte tycker att lusitanon skall bli för stor- då tappar den sin smidighet, balans och funktionalitet. En bra storlek tycker han är cirka 165 cm i mankhöjd, inte större. Utvecklingen går ändå åt det hållet då marknaden efterfrågar större hästar. Förr var medelhöjden på en hingst runt 160 cm och ett sto runt 150 cm, man ville inte ha för små hästar ej heller för stora hästar- men avelsmålet har ändrats och även i rasstandarden är det nu önskvärt med större hästar.
Att avla är ju lite av ett lotteri - som nämnts kan två helsyskon vara helt olika individer trots samma miljö och föräldrapar. Det genetiska urvalet (miljö och arv) har utvecklat vår lusitano till den häst som den är idag. En tillitsfull häst som vill vara nära sin människa - är samarbetsvillig- har lätt för samling - vill vara till lags - har ett gott lynne - med bra skritt och galopp, det är Pedros avelsmål.
Ylva Hagander
Comments