Det som gör lusitanon unik är att det är den enda rasen i världen som konsekvent har avlats för strid och tjurfäktning – från 4.000 år f.Kr fram till idag. Tjurfäktningen uppstod i fredstid när man behövde något att träna på. Man upptäckte att tjurarna bjöd på stort motstånd och var praktiska att öva på. Så föddes tjurfäktningen, den hatade och älskade. Visst är den barbarisk, men den har medfört att den portugisiska hästen och den gamla ridtraditionen hållits vid liv.

​

Tack vare detta konsekventa urval har man fått fram en häst som är reaktionssnabb, läraktig och smidig, med naturlig förmåga att bära med bakdelen. Egenskaper som krävs för att snabbt manövrera och vända hästen i tjurfäkningsarenan. Både häst och ridteknik måste fungera eftersom det är en kamp på liv och död.

​

Den iberiska hästen är ganska nyligen uppdelad i två raser; den portugisiska lusitanohästen och den spanska andalusiern (Pura Raza Espanola). Genetiskt är de mycket nära släkt, men det finns några skillnader. Lusitanon har ofta något kortare rygg, kan ha en svagt konvex nosrygg och har ofta något lägre ansatt svans. Den är än idag avlad för tjurfäktning vilket den spanska kusinen inte längre är i lika stor utsträckning. Det beror på att man i Spanien under 1700-talet förbjöd tjurfäktning till häst och ersatte den med tjurfäktning till fots. Andalusiern har därför blivit mer av en nöjes- och showhäst med mycket lätt framdel och en fantastisk utstrålning. Lusitanon är kanske mer funktionell och har inte alltid samma karismatiska utstrålning. En annan skillnad är att man hittar fler färger hos lusitanon än hos andalusiern, till exempel isabell och fux. Många gånger kan man inte se skillnaden mellan de två raserna. Den Portugisiska Lusitanoföreningen (Associaçao Portuguesa de Criadores do Cavalo Puro Sangue Lusitano, APSL) bildades 1967 och samtidigt uppfördes en stambok för lusitanohästar (Livro Genealogico Portugues de Equinos).

​

Samma karaktärsdrag som är nödvändiga i tjurfäktningen, gör också lusitanon lämpad för andra discipliner. Den naturliga fallenheten för samling och förmågan att bära med bakdelen, tillsammans med smidighet och framåtanda gör det enkelt för lusitanon att utföra annars svåra dressyrrörelser som piaff, passage och piruetter. Lusitanon har också lätt för att länga steget, även om det är svårt att kombinera en häst med stor förmåga till samling med ett stort påskjutande steg. Den mindre iberiska hästen har därför mer naturlig fallenhet för piaff och passage. Den portugisiske ridmästaren Nuno Oliveira visade med sin fantastiska och osynliga ridteknik lustitanons lätthet och vilja att briljera.

Förutom den naturliga fallenheten för dressyrarbete har lusitanon även visat framhovarna i hoppning. John Whitaker nådde stora internationella framgångar på lusitanohingsten Novilheiro. 1993 vann de tillsammans engelska mästerskapen i hoppning och var rankade tolva i världen.

​

Det finns några olika blodslinjer och de viktigaste är Andrade, Veiga, Coudelaria Nacional och Alter Real. Ruy d´Andrades hästar är höga, starka ridhästar, med rundat kors och nästan rak huvudprofil, med eleganta gångarter, utmärkta till dressyr och arbete och även tjurfäktning. Veigas är mindre och liknar mest den genuina stridhästen från äldre tider. De är extremt funktionella och utmärkta för tjurfäktning. De har det typiska ”Veigahuvudet” – med en konvex profil. Manuel Veiga själv beskriver sina hästar så här: ”Heta, tappra, så lydig att de verkar läsa ryttarens tankar; långt smalt huvud, lång flygande man, eleverade rörelser och en slående rörlighet, utmanade alla hot och faror med okuvligt mod…”  Coudelaria Nacional och Coudelaria de Alter representerar den statliga uppfödningen av lusitano-hästar. Coudelaria Nacional hade ursprungligen en avelsbas till stor del bestående av andalusiska hästar, vilket influerat utseendet på denna lusitanovariant. Coudelaria de Alter föder upp Alter Real. Dessa hästar, som traditionellt avlades för kungligheter, har också stort inslag av andalusisk häst. De är alltid bruna och man kan se dem uppträda på den Portugisiska Ridskolan i Lisabon. Trots det stora inslaget av spanskt blod räknas båda till rasen lusitano.

​

De mest berömda lusitanohästarna är Opus, Neptuno och Novilheiro som alla är efter Andrade-hingsten Firme men undan ston med Veigablod. Opus anses vara den bästa tjurfäktningshästen någonsin och fick stor berömmelse både i Portugal och Spanien när han reds av Don Alvaro Domecq, grundare av Kungliga Spanska Ridskolan i Jerez. Andra kända hästar är Principe, Martini och Firme av Andradeblodet och Lidador, Sultão och Elmo av Veigablodet, för att bara nämna några.

Det finns inte fler än ca 2.000 reproducerande lusitanoston i Europa. Men rasen har ökat på senare år. Tyvärr smyger det sig ofta  in felaktiga uppgifter om lusitanon i svenska rasböcker, både om ursprunget och typen. I faktarutan kan du se den officiella rasstandarden.

​

Stamboken har tre register: registret för nyfödda hästar, registret för adulta hästar och registret för meriter. Om båda föräldrarna finns med i registret för adulta hästar kan man registrera avkomman i registret för nyfödda hästar. Ett DNA-prov krävs också. Alla hästar födda ett visst år har namn som börjar på samma bokstav. Till exempel har alla hästar födda 2000 namn som börjar på t. För att hästen ska kunna bli inskriven i registret för adulta hästar, måste den, tidigast vid tre års ålder, inspekteras av representanter från den Portugisiska Lusitanoföreningen (APSL). Ston visas vid handen i skritt och trav medan hingstar visas under sadel i skritt, trav och galopp. Därefter görs en exteriörbedömning där hästen får poäng för de olika kroppsdelarna och helhetsintrycket. I meritregistret får hästen inträde om den till exempel producerat många bra avkommor med höga exteriörpoäng.

​

Lusitanohästen är en av världens äldsta hästraser. Arkeologiska fynd gör gällande att lusitanon och andalusiern är släkt med den primitiva sorraiaponnyn som fanns på den Iberiska halvön (Portugal och Spanien) redan 25.000 år f.Kr. Grottmålningar daterade till 30.000 år f.Kr. visar  att någon form av hästkultur var utvecklad och dessutom visar fynd att man använt hästhår till reptillverkning. Man tror att sorraiaponnyn har utvecklats från en korsning mellan tarpan och przewalskis häst. Går man ännu längre tillbaks i historien hittar man ursprunget till hästen i Nordamerika. Där levde en liten växtätande hästsläkting, med fyra tår fram och tre tår bak, som hette Eohippus. Den fanns för femtio miljoner år sedan i det som idag är västra USA. Eohippos utvecklades senare till det vi kallar häst och migrerade genom landremsan mellan Alaska och Sibirien till Asien och etablerade sig där för att senare spridas till Europa och Afrika. Men när spanjorerna kom till Nordamerika så hade hästarna varit utdöda på denna kontinent i cirka 8000 år. Sorraiaponnyn var isolerad under flera millennier i södra delen av Iberiska halvön.

​

Enligt den välkända portugisiske historikern Ruy d’Andrade använde ursprungsbefolkningen på Iberiska halvön hästar i krig redan 4000 f.Kr. Runt 3000 f.Kr. invaderade iberiska folkslag från Nordafrika halvön, som senare också kom att heta just Iberiska halvön. Senare följde fenicier och kelter, som till stor del bidrog till ett tvåvägsutbyte av hästar. Detta medförde att hästar med orientaliskt ursprung, bland annat från Libyen, Egypten och Syrien spred sig över den Iberiska halvön. Under det första grekiska härtåget, 800 f.Kr., formerade kelterna och det iberiska folket en allians. Det var hästarna som kom ur denna allians, de kelt-iberiska hästarna, som blev vida kända i den civiliserade världen. Homeros refererar i Illiaden (1100 f.Kr.) till de iberiska och kelt-iberiska hästarna. Även Xenophon berömde de begåvade iberiska hästarna och deras ryttare. Han beskriver deras stridskonst till häst i en av sina böcker, 370 f.Kr. Denna stridsteknik krävde hästar med snabba starter, stopp och vändningar och således hästar med utpräglad elasticitet och en utrustning med åtminstone stångbett och stigbyglar. Romarna såg de iberiska hästarnas och ryttarnas suveränitet så de övergick till den iberiska ridstilen i krig och byggde upp stuterier på erövrat iberiskt territorium. Hästarna från dessa stuterier användes sedan av det romerska kavalleriet när man utvidgade det romerska riket.

​

711 e. Kr. började muslimer invadera den iberiska halvön och i olika utsträckning ockuperade de halvön till slutet på 1400-talet. Även om invasionen politiskt var av araber så tillhörde detta folk etniskt sett morerna. Detta folk tog säkert med sig berberhästar och inte arabiska fullblod som många kanske tror. Det är svårt att veta hur många berberhästar som kom över, men transportsvårigheterna gjorde nog att antalet var ganska begränsat. Förmodligen rekryterade kavalleriet hästar från den inhemska utmärkta iberiska stammen.

​

Sylvia Loch (verkar i England), som forskat kring lusitanons ursprung, menar att man numera klart kan säga att berberhästen också utvecklades ur sorraiponnyn som gradvis migrerade från Spanien och Portugal till Nordafrika i förhistorisk tid. I motsats till den populära föreställningen, så är den iberiska hästen i så fall förfader till berbern och inte vice versa. Däremot kan man förmoda att det under den moriska ockupationen återintroducerades berberblod till den iberiska halvön. Hur som helst så har raserna blandats med varandra och det har varit ömsesidigt fördelaktigt för de båda.

​

Under de nästan åttahundra åren som Spanien och Portugal var i krig med morerna, blev hästar och hästkunnandet  naturligtvis anpassat till krigsövningarna. Det var denna superba krigshäst som conquistadorerna  introducerade och spred i Syd- och Nordamerika tillsammans med den typiska ridstilen som influerade hästkulturen bland gauchos, charros och cowboys.

På 1600-talet blev den iberiska krigshästen viktig inte bara på slagfältet utan också på de stora ridakademierna som grundades i Italien, Frankrike, Österrike, England och Tyskland. När man inte krigade till häst, var tjurfäktning och uppvisningar i skolorna över marken huvudnöjet för den hängivna portugisiska aristokratin.

​

I dagens Portugal är det  fortfarande skickligheten i tjurfäktningsarenan som är den viktigaste faktorn i avelsarurvalet och det som har bevarat karaktärsdragen hos den klassiska iberiska stridshästen. Stora delar av den historiska texten är hämtad ur berättelsen "The Lusitano Horse", av Fil.Dr. Juan Valera-Lema.