Redan i Romersk tid var Iberiska halvön känd för sina fantastiska hästar och härifrån lät kejsare gärna hämta sina riddjur. Hästarna ansågs sköna, härdiga, snabba och modiga. Det sades att stona var befruktade av vinden. Den iberiska hästens ryktbarhet har sedan stått sig genom årtusenden.
 

Under medeltiden var den mest eftertraktade och dyraste stridshästen, även för nordeuropeiska riddare, en iberisk hingst. Wilhelm Erövraren red sådana hästar under slaget vid Hastings 1066.
 

Under senare århundraden var iberiska hästar ett "måste" i varje europeiskt hovstall. Vissa av dessa hästar kan vi fortfarande se på ryttarporträtt. Den första kända importen till Sverige skedde 1693. De användes flitigt vid de olika Europeiska ridakademierna, bl a på den berömda Versaillesskolan.

Det som gör lusitanon unik är att det är den enda rasen i världen som konsekvent har avlats för strid och tjurfäktning – från 4.000 år f.Kr fram till idag. Tjurfäktningen uppstod i fredstid när man behövde något att träna på. Man upptäckte att tjurarna bjöd på stort motstånd och var praktiska att öva på. Så föddes tjurfäktningen, den hatade och älskade. Visst är den barbarisk, men den har medfört att den portugisiska hästen och den gamla ridtraditionen hållits vid liv.

DSC_6020.JPG

Genetiskt sett är de två raserna identiska, det som skiljer dem åt är olika urvalskriterier. Redan under 1700-talet tog aveln olika vägar i och med att tjurfäktning till häst förbjöds under en period i Spanien. I Portugal har man fortsatt att avla på bra tjurfäktningshästar fram till idag och på det sättet bibehållit mångtusenåriga egenskaper hos den forna stridshästen. I Spanien blev hästen mer selekterad på egenskaper som skönhet, storlek och yviga showiga rörelser för att briljera vid festligheter.

Den portugisiska hästen är selekterad på funktionalitet vilket gör att även spanska tjurfäktare föredrar den portugisiska hästen till just tjurfäktning. Exteriört sett så finner man generellt att lusitanon har något kortare starkare rygg, lägre svansansättning, ofta något konvex nosrygg och att den inte biljarderar i samma utsträckning som den spanska hästen. Hos lusitanon är alla färger accepterade till skillnad från P.R.E:n som vanligen är skimmel eller i enstaka fall brun eller svart. Många gånger kan det vara svårt att skilja raserna åt.

Den Portugisiska Ridskolan är i klass med Spanska Ridskolan i Wien och Kungliga Ridskolan i Jerez. Hästarna på ridskolan är alla alter real, den bruna lusitanovarianten som en gång i tiden avlades för kungligheter.

 

Markis Marialva, som var kunglig ridmästare på 1700-talet, är den som betytt mest för den portugisiska ridtraditionen och vars ridideal man fortfarande bevarar på den Portugisiska Ridskolan. På ridskolan har man inte bara bevarat den autentiska ridstilen utan man använder också samma hästar, samma kostymer och samma utrustning som man använde i de kungliga stallen på 1700-talet.

portugisiska_ridskolan.png
DSC_5697.JPG

Rasbeskrivning enligt A.P.S.L. översatt av Mette Lindblad

  1. Typ: Av medelvikt (omkring 500 kg), rund överlinje, kvadratisk.

  2. Mankhöjd: Av medelhöjd; vid sex års ålder är medelhöjden 1,55 m för ston och 1,60 m för hingstar.

  3. Päls: Vanligast är alla nyanser av skimmel och brun. Alla färger tillåtna.

  4. Temperament: Nobel, generös och het, men alltid vänlig och villig att lyda.

  5. Rörelser: Vig, med höga, mjuka, framåtgripande benrörelser, och med en stor förmåga att bära ryttaren bekvämt.

  6. Anlag: Naturlig fallenhet för samling och skolridning samt mod och entusiasm för ”gineta"-övningar (strid, jakt, tjurfäktning, boskapsarbete etc.)

  7. Huvud: Välproportionerligt, av medellängd, smalt och torrt. Underkäken inte för markerad och något lång ganasch. Något konvex profil med pannan något rundad ovanför ögonbrynsbenen: ögonen är elliptiska (mandelformade), stora och livliga, uttrycksfulla och trygga. Öronen är av medellängd, finskurna och uttrycksfulla.

  8. Hals: Av medellängd, välvd med ett smalt hårfäste och avsmalnande övergång till huvudet: halsen är djup vid basen och väl ansatt mellan bogarna, kommer upp ur manken utan någon konvexitet.

  9. Manke: Väldefinierad och lång, med en mjuk övergång från rygg till hals. Alltid högre än korset. På fullvuxna hingstar mycket muskulös men ändå tydligt avgränsad.

  10. Bringa: Av medelstorlek, djupt och muskulös.

  11. Bröstkorg: Välutvecklad, lång och djup. Revbenen är fästa i en sned vinkel mot ryggraden och skapar en kort flank.

  12. Bogar: Långa, sluttande och välmusklade.

  13. Rygg: Väldefinierad och horisontell, med en mjuk förening mellan manke och ländrygg.

  14. Länd: Kort, vid, muskulös, något konvex, väl förbunden med ryggen och korset som tillsammans bildar en harmonisk linje.

  15. Kors: Starkt och rundat, välbalanserat, något sluttande. Längd och bredd skall vara av samma proportioner; profilen är konvex och harmonierar diskret med höftbensknölen. Svansen som mjukt kommer ut ur korsets konvexa profil har långt, glansigt och rikt tagel.

  16. Ben: Överarmarna är välmusklade och harmoniskt sluttande. Underarmarna är raka och muskulösa. Knäna är breda och torra. Skenbenen tenderar att vara något långa, torra och med väldefinierade senor. Kotlederna är torra, relativt stora och med mycket lite hovskägg. Kotorna är relativt långa och sluttande. Hovarna är av bra kvalitet och välformade utan att vara för öppna. Bakpartiet är kort och konvext. Låret är välmusklat och tenderar att vara kort och konvext. Bakknät följer samma vertikala linje som höftbensknölen. Skanken är så lång att den placerar hasen i samma vertikala linje som bärbensknölen. Haserna är breda, starka och torra. Bakbenen är välvinklade.